När man tänker på Norrland och sommaren så är det svårt att inte tänka på de jävla myggen. Men jag ser inte riktigt problemet vi har inte sett en mygga sedan vi kom upp. Visserligen flapprar det väldigt mycket på Björkliden just nu, men det är inte myggen som låter utan en del helikoptrar. Och vad gör de här då?

Jo, det visar sig att vi har kommit hit mitt under en filminspelning av den nya TV-serien Sarek, som pågår för fullt här uppe. Jag har inte satt mig in helt i vad den handlar om, men den bygger visst på en bok om några unga människor som fått med sig fel turfölje upp på fjället. Jag räknar med att man får ta sig en titt på serien när den kommer på TV.

Annars så sker det inte särskilt mycket här uppe. Livet går liksom i slowmotion ju längre norrut man kommer. Och till viss del är det enkelt att förstå, för överallt man ser är det storslagen natur, som gör att man automatiskt saktar ner för att man inte vill missa något. De första dagarna här uppe har regnet legat löst i luften, men nu när jag sitter och skriver detta så har vi egentligen haft sol hela dagen. Skulle gissa att det är runt 10–14 grader ute. Dock är nätterna kalla, och jag avundas inte dem som på död och liv ska ligga och tälta. När vi var borta vid servicehuset igår kväll var det vääääldigt många tältare som låg och slappade på soffan i värmen. Det kan hända att det var några som insåg att tältning inte var så idylliskt som man skulle tro uppe på fjället.

Vi har även tagit en liten tur förbi Abisko och hittade en liten matbutik. Vi hade inte särskilt stora förhoppningar om utbudet då butiken heter "Godisfabriken", men de hade faktiskt mer än bara godis, så vi fick köpt lite av de basvaror som alltid går åt.

Vi tog oss även en liten tur upp bakom hotellet på Björkliden och fick en ordentligt fin utsikt.

Dagen idag består av att jag tar det med ro medan Laila och några av hennes väninnor är på en liten fottur runt i Abisko. Jag räknar med att det kommer bilder från den turen rätt här under.

Vi blir kvar här en natt till innan vi sätter kurs mot Harstad. Och så ska jag återigen komma ihåg att skriva i bloggen. För att vara så lite man kan göra här i ödemarken så är det förvånansvärt hur lätt man blir distraherad och glömmer bort att skriva.