För ett land som tekniskt sett ska vara toppmodernt är det förbannat dålig mobiltäckning i detta land så fort man kommer utanför storstäderna (i det här fallet städer med över 500 000 invånare). Inte ens i matbutiken, som dessutom låg 15 minuter bort som närmast, fanns det mobiltäckning.

Efter att ha pratat med en tysk fick jag höra att mobiltäckning här generellt är svårt. Jag tänkte snabbt att “Norge har ju täckning överallt”, men insåg sedan att problemet inte riktigt är där jag först trodde. Snarare verkar det finnas en stark misstro mot 5G. Jag får verkligen inte matematiken att gå ihop mellan att vara ett land på toppnivå teknologiskt men samtidigt sakna mobiltäckning i en by som är tillräckligt stor för att ha två matbutiker, en traktorförsäljare och flera andra butiker. Det ger helt enkelt inte mening år 2026.

Men i alla fall, idag var dagen vi verkligen hade tur. Runt kl. 10 rullade vi in på parkeringen som bokstavligen låg 20 meter från huvudingången till Miniatur Wunderland. Tio minuter senare var parkeringen full.

Vi hade även bokat en backstage-tur på engelska. Här fick vi veta att engelska turer inte är standard utan måste bokas långt i förväg, och vanligtvis är alla turer fullbokade. Men vi lyckades, bara några dagar innan, få inte bara en utan två backstagebiljetter på engelska. Det var helt otroligt.

Så till besöket. Jag vet inte ens var jag ska börja, för ingen beskrivning gör det här stället rättvisa det måste helt enkelt upplevas. Vi spenderade nästan tio timmar inne på Miniatur Wunderland och känner fortfarande att vi kanske missade något, eller snarare inte missade, men hade kunnat fördjupa oss ännu mer i detaljerna än vi gjorde. Tiden bara försvann.

Inte nog med att hela museet är extremt detaljrikt och snyggt byggt, utan för den riktiga nörden är tekniken bakom allt som får det att fungera otroligt smart konstruerad och sjukt komplex.

Inget jag skriver om det här stället kan egentligen ge en rättvis bild av hur avancerat det är bakom kulisserna och hur extremt det är att uppleva det.

För att uttrycka det så: utan powerbank hade mobilen inte överlevt ens en timme där inne – det går åt så mycket batteri att fota.

Jag låter Laila lägga ut bilder. Kanske skriver jag mer om det här stället på torsdag när hjärnan fått bearbeta en del av det vi såg idag, för det är helt enkelt för mäktigt för att återge direkt i text.

Våra fötter gör ont och huvudet känns som potatismos av alla intryck. På återseende.